Ella

Efter skolan åkte jag och K in till Handen. Uträttade några ärenden och köpte lite grejer som stod högst upp på shoppinglistan. En lyckad eftermiddag, det var bussresan värd.
Hoppade av vid kanalbron och gick direkt hem till M och lagade middag åt fyra (!) personer. Ps. vi borde verkligen inte skriva recept.
Efter en myskväll framför Pirates så begav jag och K oss hemmåt och blev vättskrämda på busshållsplattsen av ogrundliga skäl.

En lyckad fredagkväll.

Efter ett par timmar i köket, några doftande bröd och en kanongod middag som syrran, M och E lagat, sitter jag nu i mitt, alldeles lagom, stökiga rum. Nu tänkte jag komma en bit till in på min fantastiska resa med de frihetslysta skogsmullegänget från friluftsliv innan det blir dags för mig att sätta mig framför tv:n med tjejerna och titta på någon mysig fredagsfilm.

Vi hade alltså kommit till sängs, eller rättare sagt sovsäcken, och ett par timmar senare, vi 5.55, blir vi väckta av att Pelle ruskar om tältet. Fanns inget annat val än att gå utt och efter lite frukost bör det av i kanoterna igen. Efter att ha paddlat en halv dag fick Pelle, I och F idén om att sätta upp ett improviserat segel, gjort av en presenning, mellan båtarna. Förvånansvärt nog fungerade idén som omväxling och de färdades i deras så kallade katamanot restan av dagen.

Ännu en otäck händelse inträffade då vi tagit oss till Gnesta.
Någon kastar en godispåse till min kanotkompanjon M som missar och påsen hamnar i vattnet. M kastar sig över kanoten för att fånga påsen innan den sjuker coh kanoten tippar och det väller in vatten i bakre änden, där jag sitter. I sista stund, just innan vi skulle välta, trycker N i båten bredvid ner kanoten på andra sidan och vi planar ut igen. Tur i oturen. Jag fick vatten i stöveln och surade en stund över M:s klantighet, men vad vore en kanottur utan lite spänning i vardagen?

Senare kom vi fram till en liten fors där det var meningen att man skulle ta upp kanoterna och gå med dem på land. Men efter att vi släpat upp några stycken på det torra insåg vi att det skulle ta för låg tid och efter många om och men så fick vi tillåtelse av Pelle att försöka ta oss ner. Jag och N åkte först, och jag måste säga att det faktiskt var riktigt kul, inte föra att jag förväntat mig något annat... Kom sedan ut på lugnare vatten i en amazonasinspererad flod. Kanonmysigt, förutom att axlarna värkte som aldrig förr och allt jag önskade var att stiga ur kanoten. 

Efter ett par timmar vart min önskan verklighet och i blev uppmötta av kanotgubben och Jennys föräldrar som mötte oss med fika. De var supersnälla! 

Nu var alltså kanotfasen över och i stället var det av med stövlarna och på med vandrardojorna i stället. Gick ett tag, kanske en halv mil, tills det hade blivit becksvart ute, trots att klockan bara visade på åtta.
Nu var det dags för kanske den mest spännande/läskiga/osäkra delen av vår expedition. Nämlien natt-orientering!

Vi fick en kompass och en karta och sen var det bara att gå. Gick rätt genom skogen och det var kolsvart och vid många tillfällen tvivlade vi på att vi verkligen gått rätt och om komassen över huvudtaget stämde. Efter att ha funderat på att ringa Pelle ett minst sagt fåtal gånger knatade vi ändå på genom skogen efter mer än en timme. 
Tillslut hitade vi en väg. Lägg närke till obestämd artikel, medtanke på att vi inte hade någon som helst aning om vilken väg det var vi gick på. Men vi delade alla samma åsikt, vi lämnar inte vägen! 

I: Vänta lite, det ser ut som vatten där!
Alla: Nej I, det är inget vatten.
Vi går en stund
I: Jo men jag lovar, jag ser sjön.
Alla: Nej I, det är ingen sjö. 
Vi går en stund till.
I: Men det ÄR vatten där!
Alla: Nej I, det är ing... vänta lite. Det ÄR vatten, vi har hittat sjön!
I: Jag sa ju det *suck*.

Efter allt för många konstiga synvillor och hallucinationer visste man ju faktiskt varken ut eller n där i skogen, men vi gick i alla fall till sjön, ringde Jenny och fick en vägbeskrivning och tog oss överlevande till platsen vi skulle slå läger på. Vi kom inte ens sist, och det vart, för omväxlings skull, inga sos samtal mitt i natten som året innan.

Efter en god natts söm, om än lite för kort för min smak, vaknade vi upp, vissa i tält och vissa på vinden i en lada, och packade ihop oss och stegade vidare på slutet av vårt äventyr. 

Efter att ha gått ett tag och efter att Pelle med sin extrema sociala kompetens lyckats snacka till sig fri vattenpåfyllning på en gård mitt ute i ingenstans så skulle vi än en gång dela upp oss och orientera oss fram på denna främmande mark. 
Först tänkte min grupp, som vanligt bestående av I, F, M och jag, lära av våra tidigare misstag från gårdagen och följa vägen. Men då kom Pelle och la sig i och sa att den vägen var ungefär 5 km lång, till skillnad från fågelägen som låg på 800 m. Men vem har sagt att vi skulle lyckas ta oss raka vägen? Som vanligt irrade vi bort oss, men hittade till en väg och sedan till sjön dit vi skulle och efter över en timme, trots att det egentligen borde tagit en kvart, var vi framme vid lunchstoppet. 
Här deklarerade även Pelle och Jenny hur otroligt genomkorkade vi var som tagit den väg vi tog, eftersom det fanns en stig som ledde raka vägen till vårt mål, bara tio meter från där vi startade. Denna stig fanns även utsatt på kartan. Men vad gjorde det när vi ändå lyckats ta oss fram före killarna? 

Nu fortsatte vi vår vandring och efter ett snabbt badstopp vid en sjö för de som ville, vilket bara blev två, var vi framme vid Mölnbo och avslutade vårt lilla äventyr med en pizza på Mölnbo pizzeria. 

Därifrån tog vi tåg och jag gjorde en insatts och kliade N och min favoritgranne P i nacken hela den återstående bussresan hem.


Det var alltså allt. Måste säga att detta troligtvis kommer vara ett minne för livet och jag ångrar mig inte det minsta att jag gav mig in på det, hur jobbigt det än var så var det värt det!

Puss och Kram rutten banan! 

Fan vad härligt (ursäktar svordom, ska sluta upp med sånt)!

Kom in genom dörren, slängde väskan på golvet, sa hej till päronen och klev rätt in i duschen. Det var så sjukt härligt. Under  tre dagar i skogen var bara tanken på en dusch rena lyxen. Att nu känna att jag faktiskt är ren för en gångs skull är helt ofattbart. Att vara ute såhär får en verkligen att inse vilka otroliga bekvämligheter vi har i vardagen.

Är nu helt dödstrött. Som tur är är det sovmorgon i morgon. Annars hade jag nog inte överlevt.
Trotts min extrema utmattning (ni får ha överseende med att jag möjligtvis överdriver lite), sitter jag nu i sägen framför datorn för att lägga mina sista vakna minuter på att göra en någorlunda sammanhängande blogg. Och till råga på allt ska den vara lika lång som mina fyra senaste bloggar, ett löfte till F.

För att göra det här så lättläst som möjligt ska jag nog ta och börja från början.
Jag packade hela söndagkvällen och fortsatte även på måndagkvällen (detta är anledningen till att jag inte skrev något då). Det blev sjukt mycket packning och väskan vägde upp emot 30 kg. Men med mina muskler var det en ren baggis, not. Jag tror jag kommer ha allvarligare ryggskador efter det här.

Hoppade på bussen mot Gullmarsplan och sedan tunnelbanan in till stan. Det var halvpinsamt (underdrift) att vara på centralen som värsta friluftsganget med enorma ryggsäckar med liggunderlag på toppen. Men som så många gånger tidigare, jag överlevde. Sedan tog vi tåget till Läggesta, tror jag. Jag följde mest efter de andra.

Men i alla fall, jag tror faktiskt att jag skippar smådetaljerna, såsom vart vi var någon stans och så. Det är inte vesäntligt i det här sammanhanget.
Vi gick från tågstationen bort till Åkers styckebruk, stället där vi skulle paddla kanot, på en sträcka på ungefär 5 km. Vi gick genom det ena villaområdet efter det andra och jag måste säga att det inte riktigt känndes som att vi passade in. Eftersom vi tidigare fått idén om att göra en dokumentär av vår resa och jag själv utnämnt mig själv till reporter var M:s filmkamera ständigt uppe.
Väl framme vid kanoterna fick vi en regelmässig genomgång för hur man paddlar, vad man ska tänka på, säkerhet osv.
När gubben, även kallad Kanot Kungen, slutat mala på började det vanliga upptåget med att välja kanoter och packa ner grejer. Råkade ställa mig bredvid Jenny och Pelle som höll ett samtal med Kanot Kungen.

J: Är det möjligt att paddla längre än bara till Gnesta, som vi tänkt oss från början?
K: Ja, det går att paddla till Vagnhärad (pekar på kartan), men det är en normal tre dagars tur. Det är inget man hinner på en och en halv dag!
P: Men de här ungdomarna har valt det här frivilligt. De pallar!
K: Men det är flera mil extra. Tror ni verkligen att ni klarar det på så kort tid? Ni kommer verkligen få ligga i.
J: Klart vi klarar det! Hämtar du kanoterna där imorgon då!?
K: Okej, om du tror det går så.
J: Kanon, då säger vi så!

Och det var på det sättet som vi fick en utökad paddlingssträcka.

Vi satte igång att paddla och allt gick fint. Vi stannade för lunch och fortsatte sedan i god takt.
Okej, nu ljög jag. Allt gick itne fint och inte gick det i god takt heller. Jag hade ont överallt och var otroligt slö, till och med för att vara jag, och Z fick göra allt jobb med att få kanoten att gå framåt, stackarn. Tillslut pallade inte Z med sin, inte så hjälpsamme, färdkamrat och vi kom fram till att det var bättre att byta besättningar. I stället skulle jag och M paddla ihop och Z och Jenny.
Men hur byter man då kanoter mitt ute i mitten av en sjö? Jo, jag hoppar över till den andra kanoten som blir överbelastad och som bokstavligen håller på att sjunka. Nu snackar vi en centimeter från kanten till vattnet på båda sidorn. Jenny får panik och beordar oss att sitta still. Okej, tänker jag, och vrider bara lite på huvudet för att se den andra kanoten. Kanoten gungar till och vi alla är med om en nära dödenupplevelse.

Om vi välte eller inte får ni veta i morgon. Just nu ser jag knappt vad jag skriver eftersom mina ögonlock ständigt faller ner. Dags för lite sömn. Och du F, jag lovar att jag ska fortsätta i morgon.

God natt och sov gott, här kommer ett litet avslutningsrim som jag börjar bli så bra på!
Förebygg ont i rygg med osnygg svankrygg.

Efter att N har haft en lång föreläsning för mig om bland anna stormkök, kanonpaddling, vindskydd och framför allt plastpåsar och sköna skor, känner jag mig nu en aning lugnare inför friluftslivet. Känns bra att man har en veteran till granne. Någon som har varit med förr.

Håller just på att skriva klart det sista på en uppsats som ska vara inne imorgon, men för övrigt är det packa som gäller idag. Kvällen kommer även avslutas med två timmars härligt volleyboll spel.

Snart kommer det nog börja dugga, men nu är det dags för mig att plugga!
Kram och puss

Försov mig i morse. Vaknade upp ur en 13 timmars lång sömnsträcka och upptäkte att klockan stod på 8.00 istället för 7.00. Det blev rush för att hinna till skolan men klarde mig i tid. Men möttes då av ett skåp fullt med tidningspapper, inga pennor och någon som hade pajjat metallgrejen man låser med så att det inte gick att stänga.
Snacka om att jag hade en dålig morgon.

Men den dåliga morgonen sveptes bort som av en vindpust när Jenny sa att vi skulle dissekera grishjärtan. Det förgyllde min dag.

Måste säga att det är fascinerande. Hjärtat alltså. Att kroppen fungerar som den gör är för övrigt helt otroligt. Som en viss I uttryckte sig:
- Fan vilket jobb att fixa ihop allt det här! Fatta den som gjorde det!
- Ja, det var väl Gud antar jag.
Undrar om Jenny är kristen.

Att klippa och skära lite i ett hjärta fick mig alltså på bättre humör. Att jag sedan kom fram till vad jag skulle skriva om i SO arbetet efter fem timmars outnyttjad lektionstid gjorde det ännu bättre. Att det var sista lektionen innan det skulle vara inlämnat gjorde mig ingenting, nu vet jag i alla fall vart jag ska börja.

Ikväll ska tjejerna till A. Kommer bli trevligt, ser fram emot att vara lite social. Nu ska jag börja packa lite grejer jag ska ha med mig.
Återkommer imorgon, då troligtvis med en lite längre text. (Som en undanflyckt från SO arbetet som måste göras)

Kram och puss
/Blivande hjärtkirurg

Det var en man på tunnelbanan som gick fram till mig och frågade mig;

   - Hur mycket är klockan?

Då fick jag tänka efter, klart att om det finns flera olika alternativ så är de ju jobbigt att välja. Om du nu hade en klocka på armen, en klocka i mobilen och en extra klocka med dig. Man vill gärna tro att tid är ett begrepp som bara existerar just nu och att det bara finns ett svar på den frågan. Men egentligen så fanns det inte det. Alla tre klockor visade olika tider, är det en bekräftelse på att det inte finns något svar på frågan till mannen? Gör man fel om man svarar att man inte vet på riktigt? Nej det tycker jag inte, för att tid egentligen är en definition på nuet, som aldrig är nu, utan det mitt emellan dåtid och framtid. Nu är egentligen bara delta tiden mellan dåtid och dåtiden längre bort. Någon framtid finns inte, inte ännu, men snart. Men ändå så kommer den aldrig. Det är det som gör tiden så cool. Att det inte finns någon logik i det hela, den tickar på oavsett vad som händer.

Det finns ett till begrepp som inte alls är flummigt, tidszoner. En världskarta är 0 i mitten, -12 till vänster och +12 till höger. Vad är det för stil? Vem har bestämt att Storbritannien är nollorna? Varför ska världen kretsa kring Britterna och inte Sverige som får ligga +1 timme. Jag som tyckte att tid är en luddig sak, tänk dig de som lever +12timmar på Chatham Island. Stackarna, mitt på den vänstra sidan om ön (längt till höger på världskartan) så är det måndag, och de som bor 5 meter till öst, de får fortfarande ha helg. Hur är det möjligt? Det kan inte vara lätt att dejta på det stället. Tänk dig att man samlar sig modet och går fram till the love of my life;

   - Hej där! Skulle du vilja gå på bio med mig på lördag?

   - Ja gärna, ska vi ses utanför bion kl 20.00?

   - Ja, vad kul. Då ses vi där!

   - *puss hej*

Ni förstår, det kan ju leda till katastrofala följder. Stackarn, personen kommer att ta livet av sig när den tror att the love of my life har drivit med en. Det kan inte vara lätt.

Finns det något exakt svar på någon fråga i huvudtaget? Allt är ju en fråga om definitioner. Vad jämför man mellan och varför? Ifrån vilken höjd mäter man ett bord? Hur mäter man tum på en tv, alla gör olika. Alla måste definiera en egen utgångspunk, så det finns inget rätt och det finns inget fel.

Vad ska man då göra med tiden? Om den inte går att definiera, man kan avrunda och uppskatta men man kan inte säga vad tiden är... Vi kan inte göra något av den och inte använda den, vi kan ta vara på den. Lika som den är det flummigaste så är den också det som vi bygger vår värld på. Utan tid så finns det inget annat. Det är den ända utgångspunkten vi har, därför måste vi ta vara på den.

Tänk dig en bank som varje morgon sätter in 86 400 kronor på ditt bankkonto, och som varje kväll tar tillbaka de pengar som du inte använt.

Vad skulle du göra med pengarna? Använda så mycket som möjligt förstås!

Nu är det så att du faktiskt har en sådan bank. Den kallas tiden.

Varje ny morgon får du 86 400 sekunder att använda precis som du vill.

Varje kväll är förslösad tid borta för alltid. Det finns ingen möjlighet till kredit, det finns ingen möjlighet att spara för framtiden.

Använd därför din tid så klokt som möjligt.

Njut av solnedgången tillsammans med en vän, lär dig något nytt,

hjälp någon som har det svårt? Gör varje dag minnesvärd !

För att förstå värdet av en dag,

fråga den som bara har en dag kvar av semestern.

För att förstå värdet av en timma,

fråga två nyförälskade personer som väntar på att få träffas.

För att förstå värdet av en minut, fråga den som nyss missade tåget.

För att förstå värdet av en sekund, fråga personen som just undgick en trafikolycka.

För att förstå värdet av en millisekund,

fråga 100-meterslöparen som vann silvermedaljen.

Var rädd om varje ögonblick, för du vet aldrig när du får det sista...

"Fly the ocean in a silver plane

Se the jungle when it's wet with rain

Just remember all the time, you belong to me"

" Anyway the thing is what I really mean

Yours are the sweetest eyes I've ever seen"

För nån vecka sen fick jag en ny almenacka av min syrra. På varje ny vecka finns det en liten rad med ett talesätt på. Jag satt nyss och bläddrade igenom den, och råkade fasna på en. Det stod " Tid, ord och ungdom kan man inte få tillbaka."
Jag kände att det låg så otroligt mycket sanning i det.

Idag har det varit en helt vanlig dag. Jag gick upp, gick till skolan, var med kompisarna, tränade, pluggade lite och gick sedan och la mig. Allt var som det brukade. Dagen var snarlik gårdagen, som var lik så många dagar tidigare. Ibland känns det som att allt står stilla. Jag går genom dagarna, med det händer ingenting. Tiden går, men jag missar den. Ord utbyts, men de är oviktiga och jag glömmer bort dem. Alla dagar känns så meningslösa, det händer aldrig något.
Jag vill att det ska hända något oväntat någon gång. Något som rubbar min vardag. En riddare som tar mig bort från min gråa vardag och tar med mig på en resa till stjärnorna. (Okej, kanske inte så radikalt, det räcker med något litet, bara det är något anorlunda, något nytt!)

Min tid och ungdom rinner ifrån mig. Jag drunknar i skolan och alla andra måsten. Vad ska jag göra? Skita i allt? Leva i nuet? Jag vet inte...

Tid, ord och ungdom kan man inte få tillbaka!

Jag har hört att början alltid är viktigast. Det är starten på en rellation som är avgörande, det är rubriken på en notis som fångar läsarens intresse och det är början på denhär bloggen som gör dig sin läser intresserad och villig att läsa vidare. Det är det som gör det så svårt. Det är det som gör det svårt att bestämma kläder första dagen i en ny skola, det är det som gar det svårt att hälsa på människor för första gången, och det är det som gör det svårt att börja skriva på sin första blogg.
Nu när jag läser igenom det jag har skrivit börjar jag fundera på vad allt det jag sagt mer för en gemensam nämnare. Jag kommer fram till att det inte är så svårt att lista ut. I alla sammanhang är jag rädd för vad andra människor ska säga, och jag oroar mig för hur jag ska göra för att bli accepterad.
Det är säkert många av er som läser som tänker  "Detdär är bara bullshit! Jag bryr mig inte om vad andra tycker eller tänker om mig!" men vet du vad, det gör du. Hur kommer det sig annars att man står i timmar för att bestämma sig för hur man ska har håret och kläderna första dagen på gymnasiet? Hur kommer det sig att man står i timmar framför spegeln och övar på vad man ska säga för att låta övertygande på jobbintervjun? Jo, för det räcker inte med att man visar sig som man är, det krävs mer än så.

Frågan är om det är andra människor som kräver, eller om det är en själv som gör det. Det är ingen i din nya skola som kommer bry sig om du har kjol eller jeans på dig, lika lite som du bryr dig vad de har. Ändå har alla stått och vägt över valet. Varför? För att dämpa signa egna krav, som man anser är andras.

Det är därför jag oroar mig för vad ni som läser dethär ska tycka. Inte för att jag tror att ni har förväntningar på det jag skriver, utan för att jag har det på mig själv. Jag har kraven på mig själv att jag vill visa er att jag kan, men vänder sedan på det och säger att det är era krav på mig. Varför? Det är ett svar jag måste fundera över.

Om ni har några åsikter eller tankar, om ni håller med eller tycker att jag är dum i huvet, om ni har argument för eller emot, skriv gärna en komentar.
Eller förresten, skriv en komentar ändå, så jag vet att ni lyssnar. Det räcker med en punkt. Bara så jag vet att det är nån som hör mig. Det är allt jag begär.

Kram och Puss
// En (Wannabe) Bloggare