:)


Nick and Norahs infinite playlist.

Jag kommer en timme för tidigt till skolan tack vare dalaröbussarnas opålitliga tidtabell. Jaha, vad ska man göra nu då? Dumpar grejerna i skåpet. Går upp en trappa och in i bibblan. Där är det tyst. Skönt. Går fram till hyllan med populära böcker. Tar ner en bok med svart-silvrigt framsida som åtmistonde ser bra ut, och sätter mig själv i läsfotöljen i det lilla rummet längst in. Läser, blir fast.

En halvtimme senare dras jag tillbaka till nuet av en vibbration av telefonen. Nuet är ett faktum. Synd. Det hade kännts som att jag inte fanns i några minuter. Jag var där, vid Norah och Nick. Skrattade med dem, höll med om deras tankar.

Vad var det som hände för så länge sen? Varför slutade jag läsa?

Lånar boken och lämnar biblioteket.

När jag kommer hem går jag in på datorn och söker på Nick and Norah. Många träffar. Inser snart att det finns en film. Går in på youtube och kollar trailern. Hur kunde jag missat?





Ett måste.



Inte för att den är kanonbra medan du läser den, utan för att det är en bok du aldrig glömmer.
Läs, tänk, reflektera, tyck. Rubbas, omskakas, förstå. Bli rädd, arg, frustrerad, ledsen.
Ja, läs och lär helt enkelt.

Läs och upplev ett rasistiskt Sverige.
Vi måste lära oss av våra misstag.
Dags att stå emot.

Något att tänka på.

"Minnen är ett flyktigt redskap. Bilder flimrar förbi och det som vi uppfattar som minnen, det upplevda, sedda och hörda, kan med tiden ofta flyta ihop med händelser och skeenden som vi har fått oss berättade eller visade på bild.
   Minnet är lika mycket en konstruktion som ett faktiskt tillstånd. Platsen där minnet börjar och verkligheten slutar är ett flytande. förrädiskt gränsland. Oavsett de bästa föresatser är minnets landskap lätt att gå vilse i."

Lasermannen - En berättelse om Sverige




Tillsammans är man mindre ensam.



Bra tittel. Vet dock inte om boken lever upp till förväntiningarna...

Eclipse.

"But I would have been healthier for you. Not a drug; I would have been the air, the sun."
The corner of my mouth turned up in a wistful half-smile. "I used to think of you that way, you know. Like the sun. My personal sun. You balanced out the clouds nicely for me."
He sighed. "The clouds I can handle. But I can't fight with an eclipse."

Ordinary men.



Så sjukt hemskt. Nu är den i varje fall utläst.

4. Waking up.

Time passes. Even when it seems impossible. Even when each tick of the second hand aches like the pulse of blood behind a bruise. It passes unevenly, in strange lurches and dragging lulls, but pass it does. Even for me.

RSS 2.0