Ella

Kom just hem från skolan och efter att ha klinkat lite på pianoläxan har jag nu tagit fram datorn igen. Ska snart börja baka lite matbröd också. Detta därför att det är obligatoriskt inför öppet hus i skolan i morgon, då vi ska redovisa om vad vi gjort under veckan då elevens val ägt rum.

Nu får ni inte tro att det är så att jag skulle gå till skolan på en lördag helt frivilligt, självklart skulle jag inte det. Men nu är det så att om vi är där tre timmar imorgon så får vi ledigt hela måndagen, och jag menar, varför inte?

Men nu är det inte vad som händer nu och framåt som jag ska skriva om. Nej, nej. Nu kommer det åter igen handla om friluftslivet. Det finns så sjukt mycket att skriva så jag vet inte hur lång tid det kommer ta eller hur många dagar det kommer gå åt innan jag berättat allt, men det måste i alla fall deklareras, den saken är klar.
Måste säga att detta kommer bli ett minne för livet.

Så, vart var jag? Just det.
Jag hade just tankelöst hoppat över till Jennys och M:s kanot som häll på att välta. Men till er, kanske stora, besvikelse så blev det inte så. Istället tog vi oss in till land och lyckades byta kanoter, och det var en kanonglad Ella och en rejält omskakad Jenny som fortsatte sin paddling till till en annan destination.

Vid lunch stannade vi på en ö och satte igång stormköken. Det blev potatismos, som såg ut som färgat vatten och köttbullar som hela tiden trillade ner från stekpannan.
Som den vanliga otur som ofta förföljer mig så tog t-spriten slut och vi var tvugna att hälla på mer. Mina vänner i teamet var dumma nog att låta mig hälla på och det var kanske inte värst genomtänkt av dem. Det kom lite (underdrift) utanför och när jag sedan slängde ner en tändsticka så började hela marken under stormköket brinna. Oturligt nog låg där också en plastpåse som sattes eld på och som även brändes vast i stormkökets botten.
Snacka om att vår gympalärare, som är extremt noga om vårdnaden över skolans grejer, kommer svimma när hon får se vad min lilla incident har åstadkommit.

Efter den kanske inte godaste, men i alla fall ätliga, lunchen fortsatte vi vår paddling. Nu fick Pelle en kanot/kanon idé.
- Vi kör kanotkull!

Varför inte? tänke vi, och så var leken igång.

Efter några timmar kom vi fram till en tunnel. Den var ungefär trettio meter lång och den var som ett långt rör som gick under marken. Här fanns det alltså två altenativ.
1. Tryck dig så långt ner i kanoten som möjligt och hoppas på att du lyckas ta dig igenom utan att fastna.
2. Hoppa ur kanoten och gå trettio meter på land.

Självklart valde vi det första altenativet. Det var sjukt trångt och i mitten av tunnel, där det var som lägts till tak, slog man i knäna i tunneltaket. Tur för mig att jag inte har så lätt för att få klaustrofobi.

Väl tillbaka till friheten utanför tunnel hörde jag tanikslagna, hesa skrik från andra sidan. Hoppade ur kanoten, gick tillbaka och fick mig en fascinerande syn av I och F som tampas med en attackerande svan. 
Den synen borde finnas med på listan över 30 saker man måste hinna se innan man dör.

Sedan fortsatte vi färden under en till omgång kanotkull.
Nu hände ännu en liten incident. Just när P och M:s båt svänger och lutar som attan, kommer Jenny och Z för att kulla dem och kör in i kanotens sida. M och P välter och de trillar i. Som jag sa till kameran : Nu vart det blött!

För att de kämpande kanotvältarna inte skulle frysa tårna av sig så paddlade vi på i 180 till närmsta ö och slog läger där för natten. Detta var bara några kilometer från den plats vi egentligen skulle övernattat på, så vi kom inte allt för långt efter i tidsplaneringen.

Middagen blev köttbullar och makaroner. Denna gång började ingenting brinna (förutom I:s vantar som låg vid elden) och middagen var galet god efter en dag på sjön.
Tält och vindskydd var nu färdiga inför natten, kanoterna var rena och uppdragna på land och vi satt runt lägerelden och grillade marsmallows.
Någon: Kan vi inte hitta på nån kul tävling eller lek.
Pelle tänker och säger sedan: Jag vet! Vi leker flaggleken inne i skogen i kolmörker!

Sagt och gjort. Vi delade in oss i vi lag och satte upp en bana. För er som inte är på haj på flaggleken kommer en kort beskrivning:

Leken går ut på att båda lagen har var sin flagga (i detta fallet lampa) längst bort på sin planhalva och det gäller för motståndarlaget att ta sig dit och hämta flaggan och tillbaka igen utan att bli kullad. Blir man tagen så får man sitta som fånge och vänta på att någon kommer och räddar en.
 
För att markera plangränsen satte vi upp två lampor som bildade en ljusstråle genom skogen. Måste säga att det var galet kul! Jag och F låg ner i gräset och gjorde upp en anfallsplan med D, som tyvärr inte gick hem. Men vad gjorde det! Att smyga genom buskar och snår i kolmörker kan göra vem som helst på strålande humör!
Att jag i mörkret blev kallad Äckel-Danne av motståndarlaget kunde inte ens få mitt humör att dala, trots att de lyckades få in två förolämpningar i en.

Väl tillbaka till lägret gick vi och la oss kanska direkt. Ingen sömn fick gå förlorad, och med tanke på att det var Pelle som skulle väcka oss kunde man knappast räkna med någon större sovmorgon heller. Innan klockan hunnit slå tolv tror jag inte att det var någon vaken själ på ön och väl hörda snarkningar hördes från de flesta tält.


Detta var alltså den första dan på friluftsliv. Alltså tisdagen. Längre än så kommer jag inte just nu, för jag har tre färdigblandade bakmixar som bara väntar på att få bli knådade och gräddade inför morgondagen. Återkommer under jästiden.

Elden spraka och kom att orsaka en pankaka av Ingmans vantar omaka och som nu blev enstaka. Nu är det dags för mig att baka och övervaka min kaka.

Au revoir gott folk!