Ella

Efter ett par timmar i köket, några doftande bröd och en kanongod middag som syrran, M och E lagat, sitter jag nu i mitt, alldeles lagom, stökiga rum. Nu tänkte jag komma en bit till in på min fantastiska resa med de frihetslysta skogsmullegänget från friluftsliv innan det blir dags för mig att sätta mig framför tv:n med tjejerna och titta på någon mysig fredagsfilm.

Vi hade alltså kommit till sängs, eller rättare sagt sovsäcken, och ett par timmar senare, vi 5.55, blir vi väckta av att Pelle ruskar om tältet. Fanns inget annat val än att gå utt och efter lite frukost bör det av i kanoterna igen. Efter att ha paddlat en halv dag fick Pelle, I och F idén om att sätta upp ett improviserat segel, gjort av en presenning, mellan båtarna. Förvånansvärt nog fungerade idén som omväxling och de färdades i deras så kallade katamanot restan av dagen.

Ännu en otäck händelse inträffade då vi tagit oss till Gnesta.
Någon kastar en godispåse till min kanotkompanjon M som missar och påsen hamnar i vattnet. M kastar sig över kanoten för att fånga påsen innan den sjuker coh kanoten tippar och det väller in vatten i bakre änden, där jag sitter. I sista stund, just innan vi skulle välta, trycker N i båten bredvid ner kanoten på andra sidan och vi planar ut igen. Tur i oturen. Jag fick vatten i stöveln och surade en stund över M:s klantighet, men vad vore en kanottur utan lite spänning i vardagen?

Senare kom vi fram till en liten fors där det var meningen att man skulle ta upp kanoterna och gå med dem på land. Men efter att vi släpat upp några stycken på det torra insåg vi att det skulle ta för låg tid och efter många om och men så fick vi tillåtelse av Pelle att försöka ta oss ner. Jag och N åkte först, och jag måste säga att det faktiskt var riktigt kul, inte föra att jag förväntat mig något annat... Kom sedan ut på lugnare vatten i en amazonasinspererad flod. Kanonmysigt, förutom att axlarna värkte som aldrig förr och allt jag önskade var att stiga ur kanoten. 

Efter ett par timmar vart min önskan verklighet och i blev uppmötta av kanotgubben och Jennys föräldrar som mötte oss med fika. De var supersnälla! 

Nu var alltså kanotfasen över och i stället var det av med stövlarna och på med vandrardojorna i stället. Gick ett tag, kanske en halv mil, tills det hade blivit becksvart ute, trots att klockan bara visade på åtta.
Nu var det dags för kanske den mest spännande/läskiga/osäkra delen av vår expedition. Nämlien natt-orientering!

Vi fick en kompass och en karta och sen var det bara att gå. Gick rätt genom skogen och det var kolsvart och vid många tillfällen tvivlade vi på att vi verkligen gått rätt och om komassen över huvudtaget stämde. Efter att ha funderat på att ringa Pelle ett minst sagt fåtal gånger knatade vi ändå på genom skogen efter mer än en timme. 
Tillslut hitade vi en väg. Lägg närke till obestämd artikel, medtanke på att vi inte hade någon som helst aning om vilken väg det var vi gick på. Men vi delade alla samma åsikt, vi lämnar inte vägen! 

I: Vänta lite, det ser ut som vatten där!
Alla: Nej I, det är inget vatten.
Vi går en stund
I: Jo men jag lovar, jag ser sjön.
Alla: Nej I, det är ingen sjö. 
Vi går en stund till.
I: Men det ÄR vatten där!
Alla: Nej I, det är ing... vänta lite. Det ÄR vatten, vi har hittat sjön!
I: Jag sa ju det *suck*.

Efter allt för många konstiga synvillor och hallucinationer visste man ju faktiskt varken ut eller n där i skogen, men vi gick i alla fall till sjön, ringde Jenny och fick en vägbeskrivning och tog oss överlevande till platsen vi skulle slå läger på. Vi kom inte ens sist, och det vart, för omväxlings skull, inga sos samtal mitt i natten som året innan.

Efter en god natts söm, om än lite för kort för min smak, vaknade vi upp, vissa i tält och vissa på vinden i en lada, och packade ihop oss och stegade vidare på slutet av vårt äventyr. 

Efter att ha gått ett tag och efter att Pelle med sin extrema sociala kompetens lyckats snacka till sig fri vattenpåfyllning på en gård mitt ute i ingenstans så skulle vi än en gång dela upp oss och orientera oss fram på denna främmande mark. 
Först tänkte min grupp, som vanligt bestående av I, F, M och jag, lära av våra tidigare misstag från gårdagen och följa vägen. Men då kom Pelle och la sig i och sa att den vägen var ungefär 5 km lång, till skillnad från fågelägen som låg på 800 m. Men vem har sagt att vi skulle lyckas ta oss raka vägen? Som vanligt irrade vi bort oss, men hittade till en väg och sedan till sjön dit vi skulle och efter över en timme, trots att det egentligen borde tagit en kvart, var vi framme vid lunchstoppet. 
Här deklarerade även Pelle och Jenny hur otroligt genomkorkade vi var som tagit den väg vi tog, eftersom det fanns en stig som ledde raka vägen till vårt mål, bara tio meter från där vi startade. Denna stig fanns även utsatt på kartan. Men vad gjorde det när vi ändå lyckats ta oss fram före killarna? 

Nu fortsatte vi vår vandring och efter ett snabbt badstopp vid en sjö för de som ville, vilket bara blev två, var vi framme vid Mölnbo och avslutade vårt lilla äventyr med en pizza på Mölnbo pizzeria. 

Därifrån tog vi tåg och jag gjorde en insatts och kliade N och min favoritgranne P i nacken hela den återstående bussresan hem.


Det var alltså allt. Måste säga att detta troligtvis kommer vara ett minne för livet och jag ångrar mig inte det minsta att jag gav mig in på det, hur jobbigt det än var så var det värt det!

Puss och Kram rutten banan!