Ella

Jag funderade först på att skita i allt och gå ut och sola istället. Sedan konstaterade jag att det var omoraliskt eftersom jag faktiskt borde jobba när jag får betalt för det. Efter det övervägde jag att ta den enkla lösningen på mina problem, och kasta TV:n i väggen. Men vid närmare eftertanke insåg jag att jag aldrig skulle orka lyfta TV:n, och därför var alltså detta alternativ uteslutet. Sedan tog jag mig samman, hämtade en glass (hjälper alltid när livet känns som svårast), och satte igång att reda ut allt igen.

Jag hade kopierat bitar av filmen på kassettbandet till hårddisken på TV:n. Eftersom jag inte blev klar med hela kassettbandet så la jag inte över det på en DVDskiva. Min käre far, som jag troligtvis hade tagit ut mina aggritioner på om det inte varit så att vi pratat på tellefon och cyberrymden stått emellan oss, tog, omedveten om att jag inte hade sparat filmen på en skiva än, bort allting från hårddisken. Allt försvann.

Resultat: Jag måste se om en och en halv timme psykiskt påfrestande barnfilm. Efter detta kommer ni inte längre kunna besöka mig på Dalaröhöjden, utan jag hänvisar er istället till besökstiden på närmast metalsjukhus, där jag kommer att tillbringa min tid i en isolation cell. GAAARSCH!

Jag hatar barn. Typ.