Ångest.
Igår satt jag och syrran och kollade igenom den nyligaste skolkatalogen som kom för någon vecka sedan. När jag såg att jag var med på det sista bladet av årskurser, att jag går i nian, fick jag panik. Eller panik är kanske fel ord, jag blev mer förvirrad och ledsen då jag insåg att detta var sista året för mig. Sista året då jag får vara med på en bild tillsammans med min klass jag gått med i över nio år, liksom sista gången jag får vara istämplad i ett häfte med min skolas namn på framsidan.
Mitt sita år på grundskolan. Mitt sista år då allt redan är förutbestämt för mig - vilken skola jag ska gå i, vilka ämnen jag ska ha och vilka kurser jag är med i. Det sista året då jag inte får välja själv.
Men vad är det för fel på att få välja själv? Det måste ju vara härligt att ha kontroll över och få välja sin egen framtid?
Det kan vara helt sant kan tyckas. Men vad gör man om allt går åt helvete? Vem ska man då skylla på? Det är en fråga som är så uppenbar att den inte behöver bevaras.
Jag får ångest över gymnasievalet. Jag blir pepprad med infromation och hemsidor och reklam för olika skolor konstant. Olika gymnasieguider och brev om olika inriktingar ligger i brevlådan när jag kommer hem.
Mitt i kaoset av alla mina tankar runt gymnasiet tror jag ändå att det finns något i mig som längtar. Jag vill ut i världen, träffa nya människor och se en ny vardag. Jag tror bara att allt går för snabbt. Om jag bara skulle kunna skruva ner tiden lite, så att den går långsammare.
Så att man får tid att tänka.
