Ella

Ja, framför mig på pendeltåget satt hon.

Hon stirrade argt ner i tidningen framför sig, som om hon försökte dyka ner i tidningen och försvinna från sin tillvaro. Hon var på dåligt humör, det syntes långa vägar. Varför? Det kan bara hon svar på.
Vagnen susade vidare genom regnet. Samma uttryck; hårt sammanpressade läppar och ögon som svepte kort över bladet innan hon hårdhänt bytte sida. Allt gick emot henne idag, jag kännde det.

Plötsligt ett pip i ena jackfickan. Suck. Läste klart raden, vek ihop tidningen, grävde i fickan, fann mobilen. Och då, för första gången på min resa in mot stan, för första gången sedan våra vägar korsast, ljusnade det. Hon läste hispigt det som stod på skärmen, för varje ord växte ett litet, litet leende fram. Ja, hon log. Hon rätade på ryggen och började knappa med iver i fingrarna. Nu var det ont om tid. Hon ville svar, nu, genast. Hela hon lyste. Det fanns alltså någon där ute som lyste upp hennes tillvaro. Som med hjälp av några ord kunde växla henne från ett meningslöst läsande i Metro och en arg blick till ett strålande litet leende.

Jag vill också ha någon som kan göra det. Någon som kan få mig att le ett litet men uppenbart leende när jag sitter själv på pendeltåget.
Men förresten, det har jag. Tack för att du finns!